Området har haft bofast befolkning långt innan det kunde kallas svenskt. 1603 började Karl IX att anlägga ett Göteborg på Hisingssidan, strategiskt placerat vid Färjenäs mittemot gamla Älvsborgs fästning på Södra Älvstranden. Då befolkades Göteborg till stor del av holländare som gavs mycket fördelaktiga villkor av svenska staten då man med deras hjälp ville bygga en handelsstad. Den nyanlagda staden brändes dock ner av danskarna, endast fyra år efter den hade fått sina stadsrättigheter.

Området har haft bofast befolkning långt innan det kunde kallas svenskt. 1603 började Karl IX att anlägga ett Göteborg på Hisingssidan, strategiskt placerat vid Färjenäs mittemot gamla Älvsborgs fästning på Södra Älvstranden. Den nyanlagda staden brändes dock ned av danskarna 1611, endast fyra år efter den hade fått sina stadsrättigheter.

1632 fick landsvägen och färjan över till Klippan status som kungsväg vilket resulterade i att Hisingens bönder här avgiftsfritt kunde frakta sina varor in till Göteborg. Ett litet samhälle växte upp runt färjeläget på Hisingen – Färjestaden.

Under 1800-talet expanderade Färjestaden. Verkstäder och fabriker byggdes upp när trä- och petroleumföretag etablerade sig vid färjeläget. Här producerades salt, soda, fotogen och nästan hela Skottlands behov av whiskylådor, samtidigt som Liljegrens Yachtvarv byggde skärgårdskryssare åt Göteborgs grosshandlare.

Runt sekelskiftet 1900 hade Färjenäs passerat sin storhetstid och samhället runt färjeläget krympte när fabrikerna avvecklades samtidigt som Eriksbergs varv expanderade åt väster. Den stora torrdockan byggs och när Älvsborgsbron till sist invigs 1968 så har färjeläget och Färjestaden spelat ut sin roll. Under ytterligare ett knappt decennium upplever Västra Eriksberg en storhetstid innan varvsepoken går i graven under senare hälften av 1970-talet.