Trångboddheten i fokus

I början av 1930-talet brottades Sverige med en svår ekonomisk kris. Omkring 25 procent av de svenska industriarbetarna var arbetslösa och arbetsmarknaden präglades av ständiga konflikter. Då vaknade en vilja att förändra det gamla fattigsverige till ett mer modernt samhälle.

Där lades grundstenen till den sociala bostadspolitiken, vilket i sin tur banade väg för en folkrörelse för bättre bostäder där HSB snabbt tog ledartröjan.

Tre kvinnor som promenerar framför ett HSB-bostadshus i Skara på 30-taletDamer på promenad i Skara på 30-talet.

1933 lanserades regeringens krisbekämpningsprogram med åtgärder för att öka bostadsbyggandet i städerna. Trångboddheten skulle äntligen byggas bort. Resultatet lät inte vänta på sig. Mellan 1931 och 1940 bildades till exempel 74 nya HSB-föreningar i landet och det byggdes drygt 17 000 nya HSB-lägenheter.

Samtidigt pratade man allt mer om hur bostaden påverkar oss människor. 1933 tillsattes den bostadssociala utredningen som skulle lägga grunden för en ny bostadspolitik med utgångspunkt i människors behov.

Väggmålning av bostadsrättsföreningen Abborren i Östersund illustrerad med människor som promenerar framför huset.Väggmålning Brf Abborren i Östersund. HSBs första hus i Norrland.

Många bodde för trångt, vilket enligt tidens standard innebar att man var fler än två personer per rum, inklusive köket. Hyrorna var dessutom en tung post i en vanlig familjs budget. En industriarbetare betalade exempelvis i genomsnitt 40 procent av sin inkomst i hyra och den allmänna bostadsräkningen 1933 visade att 86 procent av lägenheterna i Sverige saknade bad eller dusch.

Inom HSB blev bad eller dusch tidigt standard i alla lägenheter och man började se köket som ett rum med en egen, specifik funktion. Från att ha byggt lägenheter på ett rum och kök eller kokvrå under de första åren tänkte man om kring hur en bostad borde utformas för att passa en vanlig familjs liv allra bäst. Bostadens standard skulle inte främst räknas i antalet kvadratmeter utan i antalet rum. På 1930-talet blev den typiska planlösningen därmed ett litet kök, matrum, badrum och rum, dock på samma yta som tidigare rymt enbart rum och kök.

Alva och Gunnar Myrdal gav 1934 ut sin omvälvande bok Kris i befolkningsfrågan, som ytterligare riktade strålkastarljuset mot trångboddheten i storstäderna och problemen som det skapade. Paret Myrdal menade till exempel att det var ett av skälen till att det föddes så få barn i Sverige.

Pojkar och flickor som ligger på britsar på ett daghem på Kungsklippan.Daghem på Kungsklippan.

Tankarna återkom i ett delbetänkande från bostadssociala utredningen. Där förde man fram ett förslag om så kallade barnrikehus, alltså bostäder som byggts specifikt för flerbarnsfamiljen med små inkomster. HSB deltog i satsningen genom att bygga barnrikehus för familjer med tre eller fler barn från 1935 och framåt.

Under 1930-talet byggdes bostadsbristen i Sverige i princip bort, men det var fortfarande väldigt trångbott.

Köksinredning, makadam och småhus

Det var inte helt enkelt att få fram allt material som krävdes för att bygga hus, det var en insikt som bostadspionjärerna inom HSB fick tidigt. Det var både brist på byggmaterial och svårt att få fram det som krävdes till bra pris och god kvalitet. Det gjorde att HSB redan tidigt köpte eller startade sidoverksamheter som skulle kunna förse byggprojekten med material.

Det började i mindre skala redan 1925, när HSB köpte en trappstegsfabrik och en stenkross för makadamtillverkning och fortsatte med att man köpte Sparreholms Snickerifabrik året därpå. HSBs ledare, Sven Wallander, menade att snickerierna till de första HSB-husen höll för låg kvalitet. Därför behövde man en egen snickerifabrik för produktion av dörrar, fönster och köksinredningar av god kvalitet till vettigt pris.

Män som står vid arbetsbänkar i HSBs snickerifabrik i Sparreholm.HSBs snickerifabrik i Sparreholm.

Det behövdes också en organisation för att samordna materialinköp till alla byggen. Därför startades Allt för Byggnadsfacket (AFB) 1930.

Det expansiva 30-talet

Alla delar av husbygget var intressanta. HSB startade en egen murbruksfabrik vid Kungsholmsstrand i Stockholm och hade en stuckaturverkstad, man köpte ett marmorbrott i Kolmården för att trygga behovet av marmor till portar, trappor och fönsterbänkar och köpte ännu en snickerifabrik i Nässjö och husfabriken Borohus i Landsbro. Den byggde mest småhus medan HSB dittills främst hade fokuserat på större lägenhetshus. Sven Wallander motiverade köpet med att det fanns ett växande behov av småhus både i Sverige och utomlands. Han ville exportera småhus till Storbritannien. Därför köpte man även Junohus i Uddevalla 1938. Här tillverkades monteringsfärdiga trähus för export.

Ett runt matbord i trä från 1936 med röd toppskiva.HSB öppnade 1927 en egen möbelaffär i Stockholm för att ge fler en möjlighet att köpa moderna möbler till en rimligkostand och på avbetalning om de så önskade. Här syns ett matbord 1936. Foto: Bukowskis

I krigets spår

Efter krigsutbrottet fick produktionen i HSBs industrier delvis ställas om, både på grund av att husbyggandet minskade och för att tillgodose militärens behov. Husfabrikerna Junohus och Borohus producerade soldatbaracker, broar, hangarbyggnader och andra militära produkter, medan snickerifabriken i Sparreholm bland annat tillverkade hockeyklubbor under en tid.

Efter andra världskrigets slut skulle Europa återuppbyggas. Då tog husbyggandet fart igen och efterfrågan på exempelvis småhus ökade. Borohus expanderade med dotterföretag i bland annat Norge, Västtyskland, Frankrike och England.

Snickerifabrikerna fokuserade på köksinredning och ökade stadigt sin kapacitet så att de både kunde förse nybyggen inom HSB med snickerier och producera för export till bland annat Danmark och Norge.

Bostadsbyggandet drev tillväxt

Industrierna var en viktig och inkomstbringande del av HSBs verksamhet så länge bostadsbyggandet fortsatte att växa. 1965 hade HSB Riksförbund 3 050 anställda. 1 950 av dem arbetade inom HSBs industrier. Men när bostadsbyggandet minskade på 1970-talet var behovet av byggnadsmaterial förstås inte lika stort. Gradvis avvecklades sidoverksamheterna. Snickerierna och husfabrikerna såldes från slutet av 1970-talet. Sist ut var Borohus i Landsbro, som såldes till företagsledningen och de anställda 1984.

Byggmaterial av god kvalité

1925 blev Agnes Åhsberg ansvarig för HSBs materialinköp på Sven Wallanders kontor. När Allt för Byggnadsfacket (AFB) bildas 1930 är det kanske därför naturligt att hon utses till chef för verksamheten och därmed blir den första kvinnan i ledande position inom HSB.

Porträttbild på Agnes Åhsberg.Agnes Åhsberg.

Under andra världskriget och åren därefter var bristen på byggnadsmaterial ett stort och återkommande problem. Samtidigt ökade HSBs byggande och man behövde kunna förse alla nybyggen med bra material. Allt för Byggnadsfacket grundades 1930 för att just förse HSB med byggmaterial av god kvalitet till rimliga priser. Det krävdes både materialkännedom och periodvis ett visst mått av uppfinningsrikedom för att lösa problemen. I en intervju i tidningen Vår Bostad gav Agnes Åhsberg ett exempel på hur hon och hennes medarbetare fick tänka om när de införskaffade material till badrum under krigsåren:

”Själva WC-stolarna är ett problem, eftersom de inte längre kunde göras av bakelit på grund av att det blivit statsbeslag på detta material. Istället tillverkades de vid Skånska Ättiksfabriken av isopal, en biprodukt då man framställer ättika.”

Ett badrum med tvättställ, badkar och toalett från 1930-talet.

Agnes Åhsberg och hennes medarbetare på AFB utvecklade verksamheten till att både bli grossist för armeringsjärn och återförsäljare av exempelvis kol, olja och inredningsdetaljer till medlemmarna. Hennes bolag var förbundets mest vinstrika del under 1940-talet. Under 1940-talet steg omsättningen från 3,6 miljoner kronor 1941 till hela 21,5 miljoner kronor 1950.

Nytänkande barnomsorg

Att barn går på förskola, där det finns personal med gedigna utbildningar i pedagogik och barns utveckling, känns närmast som en självklarhet idag, men i HSBs barndom var det en nymodighet. HSB var drivande i utvecklingen genom att både starta barnstugor (motsvarighet till dagens förskolor) och i nära samarbete med Alva Myrdal engagera sig i att det fanns utbildad personal.

Porträttbild på Alva MyrdalAlva Myrdal.

Alva Myrdal var socialdemokratiskt statsråd och diplomat, men i början av 1930-talet var hon starkt engagerad i frågor som rörde barn i förskoleåldern. I boken Stadsbarn, som kom ut 1935, presenterade hon idéer för en ny modell för svensk barnomsorg. Den skulle bygga på modern barnpsykologi.

Redan året därpå startade HSB Socialpedagogiska seminariet, där Alva Myrdal blev rektor. Här utbildades barnpedagogerna till HSBs barnstugor. Utbildningen innehöll både kunskaper inom psykologi och pedagogik, samt hygien och medicinsk barnavård.

När staten tog över ansvaret för utbildningen och Socialpedagogiska Institutet 1963 hade omkring 900 pedagoger utbildats där. En av dem var prinsessan Desirée, som utexaminerades som förskollärare 1960.

Alva Myrdal undervisar i ett klassrum på HSBs Socialpedagogiska seminarium.Alva Myrdal undervisar på HSB Socialpedagogiska seminariet.

En kvinna hållandes ett barn bredvid en man framför en fritidsstuga

Ett boende för hela livet

Kvadratmeter och tak över huvudet var inte tillräckligt - det goda boendet handlar om helheten. Under 1930-talet lades grunden för den mer holistiska syn på boendekvalitet som HSB sedan dess alltid värnat om.

Redan under 1920-talet föddes tanken på att HSB skulle ha barnstugor i sina hus, en idé som Sven Wallander plockade upp i Wien. HSBs första barnstuga, eller barnpensionat, öppnade 1935 på Kungsklippan i Stockholm. Där fanns det plats för 18 barn. Avgiften var 60 öre om dagen. 1956 togs HSB dagverksamhet över av kommunerna men även idag finns det många förskolor i HSB-hus runt om i landet i form av föräldra- eller personalkollektiv.

Man tänkte även på de äldres boende. 1926 bildades HSBs första bostadsförening för äldre Tennhjärtat i Bromma. Där skulle pensionerade folkskollärarinnor få ett hem. Det första riktiga pensionärshemmet, som byggdes i HSBs regi, stod dock klart först 1941 i Norrköping.

Även fritiden var något som engagerade HSB. Medlemmarna skulle ha tillgång till natur och fritid i egna fritidsområden. Det första exemplet kom redan 1929, när HSB anlade Årsta Havsbad i Stockholmsområdet med barnkoloni och möjlighet för medlemmarna att köpa eller arrendera tomter för att bygga egna sportstugor.

Tanken spred sig ut i landet. HSB Göteborg köpte till exempel fastigheten Lunden i Onsala för att bygga semesterhem. Och 1937 var HSB med och grundade folkrörelsens reseorganisation, Reso. När välfärdssamhället växte fram skulle alla ha samma möjlighet att resa och njuta av sin fritid.  

Några av HSBs företag:

  • Trappstegsfabriken 1925 ­­­­– 1930
  • Stenkrossen 1925 – 1932
  • Snickerifabriken i Sparreholm 1926 – 1979
  • Murbruksfabriken 1927 – 1944
  • Stuckaturverkstaden 1927 – 1944
  • Allt för Byggnadsfacket, HSB Material 1930 – 1998
  • Tvättmedelsfabriken 1934 – 1941
  • Snickerifabriken i Nässjö 1935 – 1974
  • Borohus i Landsbro 1936 – 1984
  • HSBs möbelaffär 1927 – 1943
  • Junohus i Uddevalla 1938 – 1958
  • Snickerifabriken i Uddevalla 1960 – 1979
  • Kolmårdens marmorbrott 1939 – 1962
  • Snickerifabriken i Ryssby 1945 – 1979
  • Persiennfabriken i Älvsjö 1961 – 1971
  • HSB Bygg 1979 – 1998
  • Grannskapsservice 1991 – 1999
  • HSB Bank 1997 – 2002
  • HSB Försäkring AB 1992 – 2015

Vägglössen utrotas

1930 undersökte HSB över 1 300 lägenheter i Stockholm och fann att hela 800 av dessa hade vägglöss. De var en stor plåga i många svenska bostäder vid den här tiden. HSB beslöt då att drastiskt åtgärda problemet med vägglöss i sina bostäder. Otto Grimlund, som var ordförande för Hyresgästernas Riksförbund, utsågs till "vägglusgeneral". HSB anställde ett antal särskilda desinfektörer (i folkmun kallade jägmästare) med uppgift att spåra och utrota vägglössen.

Man sänkte också temperaturen i bostäderna som ett led i kampen mot ohyran och aktiverade de boende. "Det var av stort värde att husmödrarnas jaktinstinkt stimulerades och att desinfektörer mobiliserades", konstaterade den välkände läkaren Gösta Göthlin.

Kampen blev framgångsrik och faktiskt banbrytande. På tio år minskade antalet lusdrabbade lägenheter från 60 procent år 1930 till 0,76 procent år 1940. Året därpå skrev HSB avtal med Anticimex som även tog över HSB-anställda lusjägare.