Om Föreningen

Tre huskroppar kring en tallbacke i Västerås. Krumeluren är folkhemspärlan som putsades upp till originalglans med hjälp av en byggnadsvårds- intresserad bostadsrättsförening och kulturbidrag. Den vänliga och lekfullt utformade fasaden är återställd i sina ursprungsfärger. De finns i varje stad, på varje ort: husen man ser utan att riktigt lägga märke till. De tycks ha funnits i alla tider, rotade på sin plats tillsammans med träden och buskarna som sluter upp kring dem. De är som sill och potatis – andas gammelsvensk tradition i vår nutid. Den generation bostäder som byggdes på 40- och 50-talen, har åldrats med värdighet. Deras genomtänkta lösningar och rumsfunktioner bildar fortfarande skola för arkitektstuderande och bostadsplanerare.

50-tal utanpå - 90-tal inuti

Lite av det där kände medlemmarna i HSB:s bostadsrättsförening Krumeluren i Västerås när det var dags att se om sitt hus, renovera och uppdatera. 
Invändigt var det dags att byta stammar, renovera badrum och dra om elledningarna. Utvändigt ropade fasader, entréportar och balkonger på hjälp. Samtidigt ville föreningen inte renovera bort den yttre atmosfären.

I dag står Krumeluren i all sin forna 50-talsglans. Utvändigt vill säga, för invändigt är lägenheterna renoverade till mer nutida standard. Samarbetet mellan bostadsrättsföreningen, byggnadsnämnden, byggbolaget och de länsantikvariska representanterna har fungerat väl. De 2,6 miljoner länsstyrelsen sköt till för de byggnadsantikvariska merkostnaderna tycks väl investerade. 
Det smidda balkongräcket är så genialiskt utformat att både balkonglådor och krukor kan ställas där och synas från både in- och utsida. Den veckade plåten är renoverad i originalfärg.

50-talsglans för 90-talet

Vid renoveringen fick spritputsfasaden tillbaka sina klara originalfärger. De veckade balkongfronterna i plåt med sina karakteristiska smidesräcken monterades ner, renoverades och målades i de kulörstarka ursprungsfärgerna och de glasade entréportarna i trä slipades och lagades.

För omvärlden är Krumeluren ett i högsta grad levande exempel på att detaljerna gör helheten och att bostadsrättsföreningar visst kan renovera varsamt och med byggnadsvård i tanken.

Jämfört med de strama 30- och 40-talshusen blev 50-talsarkitekturen till det yttre ett slags klackspark som tillät ”pynt” på husen.
Sedan den klumpiga tilläggsisolerande plåtfasaden rivits ner reser det sju våningar höga punkthuset sig som ett kvarterstorn i all sin 50-talsglans.
Det handlar inte om att nostalgiskt försöka klänga sig fast vid den tid som en gång var, utan att inse värdet av tidlösa byggnadskvaliteter och att ta med sig det goda hantverket in i framtiden.

I liknande banor gick resonemanget också på Västerås stadsarkitektkontor som 1995 gav bostadsrättsföreningen Krumeluren sitt byggnadspris för den varsamma rustningen.

Folkhemsarkitektur

Krumelurens hus från 50-talet är också ett skolexempel på den folkhemsarkitektur som med sina sociala ambitioner månade om de boendes bästa och där många kvaliteter inte märks förrän man inte har dem: att ha en lägenhet med fönster åt flera väderstreck, att husen är placerade så att varje lägenhet, varje balkong får sin del av solen och dagsljuset, att det finns ett fönster vid diskbänken så att man kan stå och titta ut och få dags ljus in vid arbetsbänken, att känna grannskapet med övriga boende, men ha sin privata sfär utan störande insyn i kök och sovrum.

De små genomtänkta detaljerna gör helheten

Just så är det med Krumelurens hus, som ligger bland tallarna invid Råbyskogen i Hammarby-området i Västerås. Namnet säger också något om arkitekturen.
En 300 meter lång trevånings hus kropp slingrar sig likt en vänligt sinnad orm, eller krumelur, och bildar på insidan en generös gård med resliga tallar, gräs och buskar. I ena änden reser sig ett sjuvånings punkthus likt ett kvarterstorn och mitt över gården ligger ännu ett trevåningshus i en 100 meter lång böj mot gårdsrummet.

De lätta burspråksfönstren med sin träbotten är en tidstypisk detalj som ger extra liv åt den spritputsade fasaden. Lägg märke till den lätta ribbade takfoten - så fjärran från de betongpanneklädda takmössor som så ofta trycks ner på nya hus.

Krumeluren ritades alldeles i början av femtiotalet. Jämfört med de strama 30- och 40-talshusen blev 50-talsarkitekturen till det yttre ett slags klackspark som tillät ”pynt” på husen. Omsorgsfullt arbetade detaljer som till exempel mosaikfält, järnsmide vid entréportar och balkonger och dekorationsmurade tegelpartier är typiska för tiden.
De finska HSB-arkitekterna Martta och Ragnar Ypyä skapade med Krumeluren ett kvarter av sin tid. Den lilla Konsumbutiken och det åttkantiga daghemmet på gården, samlingslokaler och några butiker gjorde Krumeluren levande. I de tvåhundra små lägenheterna, de flesta treor och tvåor eller mindre, var det gott om barn.

Perfekt bostadsmiljö för barnfamiljer

I dag har tiden och den allt högre medelåldern på de boende tagit ut sin rätt. Konsumbutiken är nedlagd sedan länge och daghemmet renoverat till bostadsrättsföreningens egen lokal.

I den 300 meter långa källaren, som sträcker sig under stora huset, finns i prydligt renoverade lokaler både tvättstuga och bastu med så kallat relaxrum och lite gymredskap för den som känner sig hågad.

Att det gått ett halvsekel sedan Krumelurens bostäder planerades märks mest på ett indirekt sätt: bilismens framväxt sedan 50-talet. Runt kvarteret finns visserligen en del parkeringsplatser, men till de 200 lägenheterna byggdes bara garageplatser för 43 bilar!