"Oj vad vi hade kul tillsammans" - Uppväxt under 1950-talet

De tre husen i HSB brf Göingen vittnar stolt om ett 1940-tal där byggnationen åter tog fart. Allmänheten var imponerad av lägenheternas standard. Här fanns elspis, rostfri diskbänk och badrum. Sådant som på den tiden betecknades som lyx. Dessutom fanns en fullt modern tvättstuga med elektrisk tvättmaskin, centrifug, mangel- och torkrum. Det var här Uno Nilsson växte upp.

Även om barnen var många i området var det ofta Uno och hans kompisar i ”det mittersta huset” som drog igång lekarna. Här lektes allt från kurra-
gömma till krig. När snön föll blev det ofta landhockey på Kullagatan. Då snickrade de ihop egna mål av hönsnät och några plankor. När det var riktigt kallt och vattnet på ankdammen i Hembygdsparken frusit till is kunde de spela riktig hockey istället. När inte snön täckte marken var fotboll en populär sysselsättning.
– Oftast gick det ganska lugnt och behagligt tillväga, men ibland blev det lite bus också. Fotboll spelade vi oftast på de fina gräsmattorna mellan husen och det gick bra tills någon öppnade ett fönster och röt argt åt oss, då fick vi fortsätta borta på ”Doktorns backe”. Vi hade också målvaktsträning mot en garageport som tillhörde villan mitt emot vårt hus. Varje gång bollen slog i porten uppstod ett ljud som ägaren troligen inte var så nöjd med, men han var snäll och lät oss fortsätta, berättar Uno.

Även om det oftast gick lugnt till när barnen i kvarteret lekte så kunde de ibland hitta på ett och annat hyss. De visste precis vilka träd som höll traktens godaste frukt och spänningen var stor när de hartsade fönster på första våningen till husen i området.
– Ibland fick vi för oss att det var för ljust på Kullagatan när vi lekte kurragömma. Kreativa som vi var kom vi på att vi kunde klättra upp i lyktstolpen och skruva loss lampan. Sagt och gjort! Sedan kunde vi leka vidare, berättar Uno.

När julen stod för dörren brukade barnen samlas och gå lucia för de boende i såväl det egna som i grannhusen. De flesta gav en liten peng som barnen kunde använda till att köpa godis eller fika. Butikerna i området var många, här fanns såväl Konsum som flera speceriaffärer, kiosk, grönsakshandel och köttbutik.
– Jag minns en morgon när jag var runt fyra år. Jag vaknade först och var hungrig så jag sprang ner till Konsum och köpte bullar och saltkött, endast iklädd pyjamas. Jag hade inga pengar med mig, men Inga-Maj som jobbade i butiken var snäll och lät mig handla ändå. Mamma löste säkert betalningen nästa gång hon var i affären, berättar Uno.

Under 1950-talet var det vanligt att barnen gick i kyrkans söndagsskola. Men för Uno blev det en kort sejour.
– På söndagarna brukade doktor Bengtsson komma i sin stora svarta bil och hämta upp några av barnen som skulle till söndagsskolan. För min del var söndagarna lugnare, jag och pappa brukade gå till hästarna och getterna i Hembygdsparken istället medan mamma lagade söndagsstek, berättar Uno.

När Uno och hans kompisar blev lite äldre väcktes ett intresse för foto och film. I källarförrådet fixades fotolabb och hobbyrummet inreddes till biolokal.
– Det fanns ingen el i källarförrådet till förstoringsapparaten så när det blev dags att använda den fick vi tjuvkoppla, det hade vi sett en av ”gubbarna” göra när han behövde ström i sitt förråd. Det var kanske inte så bra, men det funkade, säger Uno och fortsätter: Oj vad vi hade kul tillsammans, alla ungar som växte upp i Konsumhusen på Kullagatan i Hässleholm!