Tillbaka i trean där allt började

Historien om lägenheten i HSB brf Tryckeriet i centrala Luleå börjar med Helga och Knut - Johans mormor och morfar, som flyttade in 1961 när huset var nybyggt. Johans mamma Lena var då fyra år och fick snabbt många kompisar då det i huvudsak var unga familjer med småbarn som flyttade in i den nya föreningen på Tullgatan.
– Mamma brukar säga att det var rena Bullerbykänslan på gården. Barn överallt och föräldrar som busvisslade från balkongerna när maten var klar.

På 80-talet köpte Lena en tvåa i porten bredvid. Där bodde hon i några år innan Helga föreslog ett byte. Knut hade gått bort och Helga tyckte att trean kunde nyttjas bättre av dottern. Så Lena flyttade in i trean och Helga tog över tvåan. Efter en tid träffade Lena Anders, som flyttade in och så småningom kom barnen, först storasystern Ida-Maria och sedan Johan. Trean blev därmed för liten. De sålde och flyttade till hus.

Johan själv var bara något år gammal när de flyttade, så minnena är knappa.
– De enda ”minnen” jag har är det jag sett på gamla filmklipp från den tiden, skrattar han.

Som tonåring sa Johan ofta på skämt att han skulle köpa tillbaka lägenheten om den någon gång blev till salu.
– Jag sa det mest på skoj, men det var ändå något som låg kvar i bakhuvudet.

När han många år senare fick veta att dödsboet till dem som köpt lägenheten av hans föräldrar nu skulle sälja, väcktes den gamla tanken till liv. Visningen var välbesökt och det var många sömnlösa nätter innan lägenheten till slut blev Johans. 
– Jag sov knappt på två veckor. Jag ville verkligen ha den men trodde aldrig att det skulle gå vägen, men det gjorde det.

Mycket i lägenheten var sig likt från 60-, 80- och 90-talen såsom originaldetaljer i köket, överskåp från mormors tid och sådant hans föräldrar själva byggt när de bodde där. För Johan kändes det som att kliva in i en tidskapsel, ett rum av både historia och framtid. Efter köpet rev han nästan allt och började om från början. 
– Det är bara badrummet kvar, resten har jag gjort om precis som jag vill ha det.

Men anledningen till att han trivs så bra är inte bara estetisk. 
– Jag har aldrig träffat mina morföräldrar. Att bo här är ett sätt att knyta an till dem, inte bara genom historier jag fått berättat för mig.

Dessutom bor hans syster i huset bredvid, så nära att de kan prata med varandra från balkongerna. 
– Det är en annan förening, men ändå lite kul att vi alla dras till den här gården.

I dag känner han ett lugn i lägenheten som han inte upplevt någon annanstans. 
– Som det känns nu skulle jag kunna bo här resten av livet. Det här är nog det enda boende jag haft som verkligen känns som hemma.

Men pappa Anders har en plan – den dag Johan skaffar familj vill han göra ett byte, lägenheten mot huset. 
Och kanske är det just så det fungerar: ibland hittar man hem där historien aldrig riktigt slutade, utan bara väntade på att man skulle hitta tillbaka.