Historik

Namnet Sågstugan dyker upp i församlingsboken 1924.
Det var då bostad till Flemingsbergs gårds kusk.Torpet var beläget på platsen för det tidigare Kvarntorpet och låg på snuttningen ner norrut från HSB-området. Sågstugan var på 1950-talet klubbstuga för Snättringe Sportklubb.
Huset brann ner på 70-talet(många av oss minns brasan och var där och kollade).
Nu återstår bara rester av grunden och några syrener plus förståss namnet Sågstuvägen.

***

Väster om vägen från rondellen ner mot Visättra IP låg torpet Wisättra, beskrivit i mantalslängden redan 1653.
På 1800-talet var torpet fattigstuga till Flemingsbergs gård. Så sent som på 1930-talet bodde och brukade männiksor
torpet och marken. En kulle vid Visättra ängar markerar platsen för torpet.

(Fritt efter "Torp och gårdar i Huddinge" utgiven av Huddinge hembygdsförening)

Då fick vi lägenhet

En vårdag för drygt 40 år sedan stretade Lena och jag uppför Kvarängsbacken på vår gamla Lambretta. Vi hade passerat "meccanobron" som på den tiden var den enda, enfiliga, passagen över jänvägen. Vi hade sett den tidigare under det vi tyckte var långa utflykter från stan och undrat hur folk kunde bo så där mitt ute i skogen. Då i mitten av 60-talet fanns bara Mattssons hus på Visättrahöjden och HSB-området började just resa sig från grunden.
Vi var på jakt efter lägenhet. 60-talet var det årtionde då bostadsköerna var som längst.De stora kullarna krigsbarn började göra sina röster hörda i bostadskön och bostadsproduktionen kunde inte alls tillfredsställa efterfrågan. Vi hade som andra letat länge. Det enda alternativet var jättehuset vid Täby galopp, men nu gick rykten om att man kunde köpa bostadsrättslägenhet i Flemingsberg ute i ödemarken i Huddinge. Visserligen fanns krav på en astronomisk insats på ett par tusen kronor... men det var ju på rätt sida om stan och det var viktigt.
Inte såg man mycket av HSB-husen när vi kom upp på Sågstuvägen. Jättelika byggbaracker i två plan dolde fasade men pilar visade mot en visningslägenhet i H-huset.

I en brevlåda vid infarten fanns förföriska prospekt på lägenheterna. Allt såg lockande ut och hyran skulle bli låg, närmast symbolisk framgick det. Några muttrade när den i verkliga livet inte blev så fullt så låg som förväntat men alla var nöjda när en del av insatsen betalades tillbaka en tid efter inflyttningen. Lånen blev bättre än väntat.
Visningslägenheten i 42:an var fantastisk fin och smakfullt möblerad, två rum och kök med utsikt över vida skogsområden. Allt gav visioner om ett lyckligt familjeliv. Vi föll direkt. Det enda negativa jag minns var tidens tapetmode. Olika nyanser av grått dominerade helt. Tänk vilken skillnad det är idag när människors fantasi fått spela fritt med bostadsrätten som skydd när de velat ändra om i lägenheten. Tänk så fina alla kök är t.ex.

Vår lägenhet låg i 25:an Dit var det fortfarande nästan ett företag att ta sig. Vare sig vägen eller planteringarna var klara. En lerig blöt sig ledde upp till huset som ännu bara var en betongstomme. Bilar parkerade i röran hur som helst. Men arbetet gick fort. Snart fanns både träd och gräs. Jag minns en bilägare som vaknde lite för sent en morgon och fann bilen inbygd bakom planteringarna som inte funnits dagen innan. I vårt hus luktade det fortfarande av betong och vi ångrade att vi inte fastnat för en lägenhet i det redan färdiga H-huset. Vi ville flytta in! Men snart var det färdigt även hos oss. En morsdag flyttade vi in samtidigt med andra entusiatiska nyblivna lägenhets-innehavare med magarna i vädret. Full fart på kånkandet redan från tidig morgon. Långa köer till hissarna. Vi hade tur som flyttade in på nedre botten.
På balkongerna i grannhusen satt veteranerna och tittade på i vårsolen De hade redan klarat av anstormningen av dörrförsäljare som likt myror översvämmade husen den första tiden för att sälja allt från persienner, tavlor, balkongmöbler till blöjor.
Efter en lång dags kånkande sjönk vi ner i den nyinköpta oranga IKEA-soffan och tittade på vardagsrummets övriga möblering som inskränkte sig till en liten omålad bokhylla och en svartvit TV-vår dyrbarate ägodel.
Bussarna gick glest på den tiden. Pendeltågsstationen dröjde många år trots löften av Gunnar Sträng. En lite matvaruaffär i garaget intill var det enda stället där man kunde skaffa förnödenheter. Resan till mitt jobb tog på den tiden nästa 90 minuter. Men vad gjorde det? Vi var unga och entusiastiska. Vi hade allt-varandra. Vi var lyckliga som aldrig förr.
VI HADE EGEN LÄGENHET