Hemmets trygga vrå – eller?

11 juni 2020 De flesta i Sverige känner sig trygga där man bor. Men 20 procent har varit med om en händelse i sitt bostadsområde under de senaste två åren som gjort dem otrygga – och i vissa utsatta områden känner sig över hälften av de boende otrygga kvällstid. Hur har det blivit så här? Och vad kan bostadsföretagen göra för att motverka otryggheten?

Enligt en färsk undersökning som Sifo har gjort på uppdrag av HSB känner en stor majoritet av befolkningen – 94 procent – sig mycket eller ganska trygga i sitt bostadsområde. Men 6 procent känner sig otrygga. Av dessa uppger nästan sex av tio att orsaken är brottslighet i närområdet, drygt två av tio anger dålig belysning på kvällar och nätter och en av tio säger att nedgångna fastigheter eller tråkig utemiljö orsakar känsla av otrygghet. De som bor i hyreslägenhet känner sig otrygga i något högre grad än boende i bostadsrätt eller villa.

I Brottsförebyggande rådet BRÅ:s nationella trygghetundersökning (avser 2017–2018) angav nästan tre av tio att de känner sig mycket eller ganska otrygga utomhus i det egna bostadsområdet kvällstid. Det skiljer sig dock mellan olika bostadsområden, och just otryggheten kvällstid är över 50 procent i vissa särskilt utsatta områden.

Polisens definition av ”Särskilt utsatt område” :

Ett område med parallella samhällsstrukturer, med hög koncentration av kriminella och där invånarna är obenägna att delta i rättsprocesser. År 2019 klassades 22 områden i Sverige som särskilt utsatta, och samtliga finns söder om Dalälven.

Anders Lago är förbundsordförande för HSB, och tidigare i 13 år kommunstyrelsens ordförande i Södertälje – en kommun som har utsatta områden. Han anser att man får gå långt tillbaka för att förstå utvecklingen.

– I slutet av 1970- och början av 1980-talet stod många bostäder i miljonprogrammet tomma och sedan har de aldrig lyft sig. I stället har de blivit hem för personer med låga eller inga inkomster och genomströmningen av boende har varit hög, säger han.

Peter Esaiasson, professor vid Göteborgs universitet som forskar om demokrati, är författare till boken Förorten – ett samhällsvetenskapligt reportage som behandlar frågor som integration och utsatta områden. Han konstaterar att det i debatten finns två förklaringar till att det ser ut som det gör i en del områden.

– Vissa anser att det handlar om strukturell diskriminering, andra om att det finns stora skillnader i de boendes förutsättningar jämfört med i andra områden. Båda förklaringsmodellerna är korrekta, och frågan är hur man viktar dem. Min bild är att de faktiska omständigheterna, det vill säga de boendes förutsättningar, överväger, säger han.

Peter Esaiasson vänder sig mot åsikten att det är polisens uppgift att upprätthålla trygghet och ordning i ett bostadsområde.

– Polisen ska bara behöva gripa in i undantagsfall, när någon begår brott och ska lagföras. I övrigt ska de boende ansvara för att ordning och trygghet upprätthålls. Det handlar om skötsamhet hos den enskilde och om social kontroll – att det inte är socialt accepterat att man missköter sig. Den sociala kontrollen är inte lika stark i de utsatta områdena som på andra håll, utan måste upprättas. Här har bostadsföretagen en viktig roll, anser Peter Esaiasson. Fastighetsägarna kan ta på sig rollen som ”credible enforcer” – det vill säga en stark och legitim samordnare som kan skapa förutsättningar för social kontroll.

– Steg ett för att lyckas är att alla måste dela problembilden och vilja dra åt samma håll. Sedan är det viktigt att samordnaren agerar på ett sätt som de flesta tycker är rätt och bra. Då handlar det om kommunikation, samarbete samt att vara konsekvent och behandla alla lika. Först därefter kan man börja jobba med åtgärder som förhoppningsvis har brett stöd bland de boende, säger Peter Esaiasson.

Anders Lago betonar långsiktighet och breda samarbeten för att lyckas skapa trygga bostadsområden, samt att det finns en politisk vilja och uthållighet. Kortsiktiga insatser har inga förutsättningar för att bli lyckade.

– Långsiktigt handlar det om att få bort trångboddheten och se till att folk kommer i utbildning och jobb. Helt enkelt skapa en framtidstro och nya förebilder för de ungdomar som i dag ser att de enda som är ”framgångsrika” är de kriminella.

På bilden: HSBs förbundsordförande Anders Lago, tidigare kommunstyrelsens ordförande i Södertälje.

– Kommunerna måste leda arbetet, men fastighetsägarna kan bidra genom att vara närvarande i sina fastigheter och hålla ordning genom fastighetsskötare, portvärdar och andra kontaktytor med de boende. HSB är en mindre aktör i de aktuella områdena, men försöker bidra, säger Anders Lago.

Peter Esaiasson betonar att bilden av förorten inte är nattsvart: – Majoriteten känner sig faktiskt trygga, men fler känner sig otrygga än i andra områden, säger han.