Vi stödjer inte längre, fullt ut, webbläsaren Internet Explorer (version 11 eller tidigare) då detta är en gammal webbläsare som inte längre underhålls av Microsoft och inte fungerar med modernare webbteknik. Därför rekommenderar vi att ni istället använder er av någon av dessa webbläsare: Google Chrome, Mozilla Firefox, Microsoft Edge eller Apple Safari

Blomstrande kollektivboende 30-årsjubilerar

14 september 2015 I lördags firade HSB brf Blomstret i Gävle 30-årsjubileum och hela 110 personer deltog. På gården vimlade det av glada människor som berättade anekdoter, lekte, dansade långdans, åt gott och njöt av musiken och gemenskapen. Det speciella med brf Blomstret är att det är ett så kallat kollektivhus. Föreningen har 39 vanliga lägenheter och 400 kvadratmeter gemensamma utrymmen.
Barn leker med såpbubblor

– Vi har två lekrum, ett ungdomsrum och ett pysselrum, berättar Ellen Axling 9 år. Hon har bott i Blomstret i snart fem år och trivs förträffligt och tycker att det bästa är att man har så många kompisar.

Minna Nordgren 13 år håller med. Hon bodde i Blomstret i elva år, och kom för att fira jubileumsdagen och träffa gamla vänner.

– Jag känner alla barn som är här i dag. Det är jätteroligt att bo här, man har alltid något att göra, och man pratar också mycket med vuxna, ja, man känner fler helt enkelt, menar hon.

De berättar om hur det fungerar med maten. Det finns matlag och man jobbar i köket några timmar i månaden. (Kök och matsal tillhör också de gemensamma lokalerna.) Måndag till fredag serveras det middag i köket och då är det bara att komma och äta.

– Ibland är det god mat, ibland inte, säger de och skrattar. Men det finns både vegetarisk och vanlig mat att välja på, så det brukar funka.

Några som bott i brf Blomstret ända sedan starten är kvartetten Lisbeth Olsson, Gunnar Bäckström, Inger Friberg och Annika Almqvist. De är överens om att maten är en stor framgångsfaktor för kollektivhuset. Varje vardag mellan 17 och 19 kan man äta tillsammans eller ta med sin matlåda upp till den egna lägenheten. Man anmäler deltagande i förväg och sedan är det är bara att komma och betala till självkostnadspris. Den egna insatsen är några arbetstimmar med matlagning eller disk i månaden.

– Det är fantastiskt skönt. Samtidigt som man lär känna intressanta människor blir man serverad proffsig mat, ofta rena restaurangmaten, säger Inger Friberg.

Lisbeth Olsson framhäver den goda gemenskapen i föreningen som särskilt bra för barnen.

– De har alltid kompisar och på den tiden vi hade ett kommunalt dagis i ett par av lägenheterna var det ju toppen. De större barnen kunde gå dit och hem själva!

Annika Almqvist instämmer och tillägger:

– Barnen känner alla här, och kommer någon de inte känner igen så frågar de vem personen är. Det är tryggt att växa upp här.

Gunnar Bäckström funderar en stund på vad som är det bästa med Blomstret och som inte redan sagts, och säger sedan:

– Den ”konstiga” gemenskapen kanske. Att en massa separata familjer jobbar tillsammans och engagerar sig i olika saker med olika kompetenser.

På en bänk sitter en ung barnfamilj och småpratar. Det är Niklas Gille, som vuxit upp i brf Blomstret och som nu är här med sin familj Sofia Rahm och barnen Vilma 6 månader och Ellie 3 år, för att fira jubileumet.

– Jag var ensambarn, och att växa upp här gav mig många vänner. Jag hade alltid roligt här som barn. I min mellanstadieklass var det sex av barnen som bodde här! Det hände alltid en massa roliga saker, vi hade till exempel ett riktigt cirkustält på gården och vi fick riktiga cirkusroller.

I dag bor han i villa med sin familj.

– Men när jag blir gammal vill jag bo här, säger han och skrattar.

I ett av de gemensamma rummen sitter en grupp kvinnor och tittar på en gammal video som handlar om just cirkusen som föreningen arrangerade för många år sedan. Det är Anna Mähler (bodde i Blomstret vid starten men nu i föreningen intill), Marika Andersson (flyttade in i juni i år), Birgitta Aulin (bor i Blomstret sedan nio år), Maria Kock (temporärt inneboende hos mamma Vera efter en flytt från Malmö), Anki Nilsson (var med i gruppen som tog initiativet att starta kollektivhuset) och Vera Kock (bott i Blomstret i tre år och mamma till Maria). De myser i soffan.

– Själva kollektivtanken måste förklaras, för annars vet folk inte vad det är. I Stockholm och söderut är det ganska vanligt med den här typen av boende, men inte i Norrland, säger Anki Nilsson.

Hon minns hur de innan starten för trettio år sedan delade ut flygblad och uppmanade folk att ringa och ställa sig i kö till kollektivboende, något som inte fanns i Gävle.

– HSB var den enda som ville bygga åt oss. Egentligen ville vi ha hyresrätter, men det blev bostadsrätter, och det blev ju bra.

Sedan dess har 195 vuxna och 125 barn bott i föreningen.

Inger Gustafsson, som numera bor i Järfälla och snart flyttar till Dalarna, bodde i föreningen under 17 år som ensamstående mamma med sonen Tomas. Hon visar en bild från slutet av 80-talet som hänger i korridoren och där han finns med.  Hon minns åren i Blomstret som en bra tid.

– Jag fick också ha min tapetserarverkstad i ett av rummen, där det nu är hobbyrum, berättar hon. Det var ju helt fantastiskt.

I köksdelen är det full fart inför kvällens baluns. Mitt i myllret finns en stilig herre med fluga som visar sig vara kvällens toastmaster, Michael Skoglund. Han har bott i Blomstret sedan 1993 och räknar sig som del i ”veterangänget”.

– Vi är väl som en vanlig bostadsrättsförening här, fast med gemensamhetsdel. Och matlagen håller ihop det hela. Man mår bra av att bo så här. Det skulle finnas fler..!

Sedan måste han springa vidare. Långdansen ska börja och andra kulturaktiviteter ta vid. Ute på gården underhåller folk-pop-vis-bandet Grannarna. Det är Thore Fors på gitarr och sång, Hasse Jonsson på djembe (trumma), Sara Dahlin Carlström på fiol, Inger Friberg på ukulele och Nica Forsberg på piano och fiol.

Alla har de anknytning till brf Blomstret. Det är därför de kallar sig för Grannarna. Och Nica Forsberg avslöjar att de har stora planer:

– Vi drömmer om att få spela i Nashville i Tennessee, USA!

Text och bild: Anna-Karin Widehammar