Bygga mer för fler

Efter andra världskrigets slut började hjulen åter snurra. Snart gick den svenska industrin på högvarv och levnadsvillkoren blev allt bättre, men samtidigt var bostadsbristen fortfarande ett faktum.

I december 1945 kom den bostadssociala utredningen äntligen med sitt huvudbetänkande. Det lade grunden till en helt ny bostadspolitik och knöt an till de tankar som legat till grund för HSBs bildande drygt 20 år tidigare. Utgångspunkten för den nya bostadspolitiken var goda bostäder åt alla.

En man liggandes på en soffa som läser en tidning och en pojke på golvet som leker

Det innebar bland annat att de bostadsnormer och produktionsstöd som staten inrättade inte längre enbart skulle riktas mot vissa grupper i samhället. De skulle nå alla på lika villkor, på samma sätt som exempelvis barnbidrag, folkpension och sjukförsäkringar. Det var en del av folkhemsbygget.

Med den nya bostadspolitiken fick kommunerna större ansvar för att det skulle finnas bra bostäder för alla genom egna, allmännyttiga bostadsbolag. Staten å sin sida skulle ta ett större ansvar för finansieringen. Så skulle bostadsbristen och trångboddheten kunna byggas bort, samtidigt som bostädernas standard höjdes.

HSB var inte sena att bidra. Under 1940-talet expanderade HSB kraftigt. 1940 fanns det 83 HSB-föreningar i landet och HSB hade då byggt 24 000 lägenheter. Tio år senare, år 1950, hade antalet ökat till 149 föreningar och 68 000 lägenheter.

Framsidan av tidningen "Vår bostad" med en pojke sitter med vidsträckta armar. Under pojken står det "A-barn i A-bostäder".HSB-tidningen ”Vår bostad”, framsida 1945.

Alla HSB-lägenheter var dock inte bostadsrätter. En stor fråga var om man även skulle bygga hyreshus. Det var bland annat ett krav från Hyresgästföreningen och ledande företrädare för HSB höll med om att HSB borde bidra till bättre bostäder för fler genom att bygga hyresrätter. Diskussionen gick het inom HSB i mitten av 1940-talet. Den utmynnade till slut i att HSB fortsatt främst skulle bygga bostadsrätter för sina medlemmar – men också hyreshus. I slutet av 1940-talet byggde HSB till och med fler hyreshus än bostadsrätter.

Nya lösningar för hemmets hjärta

Köket har en särskild plats i varje bostad som ”hemmets hjärta”, så utvecklingen av moderna och funktionella kök har varit en av HSBs paradgrenar ända sedan start.

Ett kök med spis, köksbänk i rostfritt stål och över- och underskåp.HSBs nya standardkök.

Sven Wallander slogs för att lägenheter för människor med lägre inkomster skulle vara modernt utrustade med exempelvis varmvatten och kylskåp. I ett slag gjorde han vitt till det nya svarta genom att ifrågasätta varför en köksspis måste vara svart – han hade sett vita emaljerade spisar i Tyskland. Det blev snart standard i HSB – och begreppet vitvaror var fött.

Påfundet med rinnande varmt och kallt vatten applåderades av de boende men mötte kritik från krafter som ansåg att HSB byggde alltför lyxiga lägenheter. Det som kritikerna kallade lyx var dock minimistandard för HSB. Bostaden behövde utformas på ett mer rationellt sätt, för att underlätta vardagens bestyr för de hemarbetande kvinnorna. Därför borde köket vara just kök, inte en sovplats som tidigare ofta var fallet.

1946 demonstrerar Sven Wallander det genomtänkta nya standardköket från HSB.

Montering av handtag i HSBs snickerifabrik Sparreholm.

1939 introducerade HSB en ny köksstandard med kylskåp i alla lägenheter och en bänkhöjd på 90 cm. Tankarna håller måttet än idag. HSB var även först med att fabrikstillverka standardiserade köksinredningar i stället för att tillverka dem på byggplatsen.

På 1940-talet samarbetade HSB med Hemmets forskningsinstitut för att forma en vision av hur det moderna köket borde planeras. Arbetet med att skapa ett mer funktionellt kök har fortsatt ända sedan dess. HSBs nya standardkök.

En kvinna sitter på en stol i mitten av bilden . Runt henne står och sitter flera människor

Bostadspolitik för lägre hyra

Den nya bostadspolitiken förändrade de ekonomiska förutsättningarna för alla som ville bygga nytt. Kommunerna ansvarade för planeringen och förverkligande av bostadsbyggandet, medan staten bidrog med lån med låg ränta till produktion av bra, billiga bostäder för alla.

De statliga lånen innebar att privata byggherrar kunde få lån upp till 85 procent av produktionskostnaderna, kooperativa byggherrar som HSB fick låna upp till 95 procent och kommunala, allmännyttiga bostadsbolag fick låna upp till 100 procent.

Tanken var att göra det möjligt att bygga lägenheter med rimlig hyra, så att hushåll med normalinkomster skulle kunna bo större och med bättre standard. Många var fortfarande trångbodda vid 1940-talets början. Den vanligaste lägenheten var en tvårummare, även för en barnfamilj, men från 1945 och framåt ökande andelen lägenheter på tre rum och kök, vilket minskade barnfamiljernas trångboddhet.